:/
Innan var det sol och skönt. Nu snöar det.
Kom precis in från en kvällsrunda med My o mamma, och just nu småbråkar mamma o pappa. Jag vill bara gå härifrån, starta ett nytt liv och lämna ALLT bakom mig. Allt utom My, som är min lilla ängel. Utan henne skulle jag aldrig orka med allt.
Många beskriver mig som en glad o sprallig tjej. Och tur är väl det, men ibland spricker skalet. Jag tycker det är jättejobbigt här hemma nu, pappa är värre än någonsin, han tycker allt är fel, alla är fel och att han är så jävla perfekt.
Ringer telefonen blir han sur, går hunden förbi honom blir han förbannad, segar datorn blir han vansinig, hälsar nån på är det fel, har vi bokat tvättstugan är det fel, ligger man o tittar på tv är det helt fel, säger man nåt är det katastrof, då ska man hålla käften. osv . ALLT är verkligen fel enligt honom nu.
Jag är rädd för att prata här hemma, jag är rädd för att göra saker, jag vill inte ens komma hem efter skolan längre men gör jag inte det så är DET med fel.
Ush, han har varit såhär i ett halvår nu, sen hjärtflimmret började. Och han blir bara värre o värre.
Jag orkar inte mer! jag orkar inte! Men säger jag det till honom så blir det säkert bara värre.
Har bestämt mig för att nån dag i veckan ta o prata med pappa. Detta går inte längre. Han kanske blir sur och arg på mig ett tag, men vågar ingen säga något nån gång så blir det ju ändå bara värre. Jag får "offra" mig! Varken Zizzi (min syster), Koffe (min bror) eller mamma verkar våga säga nåt till honom.
Lilla misslyckade jag får väl ta risken.
Tack till ALLA vänner som stöttar mig! Ni betyder otroligt mycket för mig nu!
Kom precis in från en kvällsrunda med My o mamma, och just nu småbråkar mamma o pappa. Jag vill bara gå härifrån, starta ett nytt liv och lämna ALLT bakom mig. Allt utom My, som är min lilla ängel. Utan henne skulle jag aldrig orka med allt.
Många beskriver mig som en glad o sprallig tjej. Och tur är väl det, men ibland spricker skalet. Jag tycker det är jättejobbigt här hemma nu, pappa är värre än någonsin, han tycker allt är fel, alla är fel och att han är så jävla perfekt.
Ringer telefonen blir han sur, går hunden förbi honom blir han förbannad, segar datorn blir han vansinig, hälsar nån på är det fel, har vi bokat tvättstugan är det fel, ligger man o tittar på tv är det helt fel, säger man nåt är det katastrof, då ska man hålla käften. osv . ALLT är verkligen fel enligt honom nu.
Jag är rädd för att prata här hemma, jag är rädd för att göra saker, jag vill inte ens komma hem efter skolan längre men gör jag inte det så är DET med fel.
Ush, han har varit såhär i ett halvår nu, sen hjärtflimmret började. Och han blir bara värre o värre.
Jag orkar inte mer! jag orkar inte! Men säger jag det till honom så blir det säkert bara värre.
Har bestämt mig för att nån dag i veckan ta o prata med pappa. Detta går inte längre. Han kanske blir sur och arg på mig ett tag, men vågar ingen säga något nån gång så blir det ju ändå bara värre. Jag får "offra" mig! Varken Zizzi (min syster), Koffe (min bror) eller mamma verkar våga säga nåt till honom.
Lilla misslyckade jag får väl ta risken.
Tack till ALLA vänner som stöttar mig! Ni betyder otroligt mycket för mig nu!
Lämna en kommentar
Trackback
